Nu har jag signat ut från jobbet för idag.

Min dejt ikväll är en man som jag länge haft ett gott öga för.
Jag tror att det var min äldre kusin David som någongång på 90-talet presenterade oss för varandra.
För allt som en äldre kusin gillade, gillade en annan också,
speciellt om kusinen var en tuff långhårig kille och om det var på 90-talet..
Jag köpte tröjor, skivor, hade inspelade VHS-band med intervjuer och konserter.
Jag skrek med i texterna som "staten och kapitalet", "800grader" och "mental istid".
Jag avgudade honom och alla hans projekt.

Första gången jag "träffade" denna man var jag 12 år, det var i Västerås.
Sen har vi mötts ett antal gånger genom åren, fast i olka städer.
I blandannat Eskilstuna, Stockholm, Borlänge, Hultsfred(?).
Ikväll blir det alltså i Linköping vi möts.

Sist vi träffades var för snart två år sedan i Borlänge.
Jag hade inte hört eller sett honom på länge,
men så fort han klev ut på scenen och under hela konserten höll jag på att explodera, 
när jag hörde orden: "Halt här får ingen passera.." brast det.
Jag fullkomligt älskade honom,  och insåg då att jag inte älskade utan att jag
faktiskt fortfarande älskar honom.
Hade det inte vart för att jag på den tiden hade en sambo,
hade jag rymt iväg med honom, där och då eller något..

Det är så konstigt hur vissa personer kan spegla en främande person.
Genom att lyssna på honom gör jag en resa genom mitt hela liv,
från halvpunkig 12åring till den 23åring jag är idag.
Det är blandade minnen och känslor som far igenom.
Men jag tror att det är det som gör själva grejen.
Att slippa tänka på allt själv och istället låta någon annan göra jobbet...

Ingenting gör mig så glad..