Dagarna flyger iväg lika snabbt som EBE axar. 

Imorgon drar jag iväg för att dumpa av Anna på Arlanda.
Runt klockan 16.00 kommer jag vara på väg hem till vardagen igen,
medan Anna just börjar sitt livs äventyr. Ett äventyr som innebär att förverkliga sin livs dröm.
Men som också betyder sex år på andra sidan jordklotet, i staden Perth, i känguruns hemland.
Att det är just Anna är en självklarhet, 
jag känner många starka personer men jag känner få
som skulle vara beredda på att släppa all sin trygghet och bara ge sig av.
Jag känner däremot många, och kanske däribland mig själv,
som skulle säga att "det klart jag skulle ta chansen",
men jag är tveksam till hur många som egentligen skulle göra slag i saken och verkligen ta den, förutom Anna.

Känslorna är många och väldigt blandade just nu,
det är glädje, hopp, lycka, stolthet och faktiskt separationsångest.
Känns som att släppa iväg sitt barn.
Lilla Anna och stora världen typ.
Men jag vet att hon kommer klara det galant, som allt annat.

Och tanken på att jag snart är där, hos henne, solen,
kängururna och alla söta spindlar får mig att bli lugn!
Jag bjuder på ett av Annas fina citat:
"Carro! Man måste nå botten för att komma upp igen"...=)
(Detta tillkom en dag då Carro varvade bakfyllan med att halvdö i soffan och att spy på toaletten)
 

Grymmare brud kan du leta efter, men aldrig hitta!