Okej kvällen igår.
Finner ord, men vet inte vilka jag ska använda.

När man som artist går ut på scen och ser ett fullsatt kokande hov,
hur gör man då för att göra en magisk, fantastik och rolig
summering av de tio första åren som artist?
Man behöver tydligen inte göra så mycket mer än att heta Håkan.
Håkan Hellström.

Det jag var med om igår var stort, från att stå och shaka och skrika ena sekunden
till att sitta lugnt med tårar i ögonen och försiktigt sjunga med i en
smärtsam kärlekshistoria den andra.
Att dirigera alla dessa människor att göra det kan inte vara det lättaste,
men han klarade det, utan anmärkning.
Hovet gick från att vara ett oändligt stort dansgolv med typ 10.000 dansande främlingar,
till ett vardagsrum någonstans i Sverige med ett kompisgäng och
en känslig plågsam smärta i luften.
Denna omställning skedde på ett fåtal sekunder och de fick oss att göra det.

Det största i det hela är inte sången, det är inte att alla står och sjunger med och
kan alla texter eller att bandet är så otroligt tight. Även om allt detta är stort. 
Utan det är att en helt vanlig kille, från ingenstans någongång bestämde sig
för att göra det och gör det.
Kom inte och säg att det hade kunnat vart du eller jag.
För vi skulle aldrig våga ta chansen att bli utskrattade eller utbuade.

För tio år sedan trodde han inte att han skulle bli så stor,
nu står han på en scen inför ett fullsatt hov och väntar på att
publiken i kör ska sjunga att han var bättre förr, men vägrar.
Det kallar jag en vinnare.

Over and out.