Feels like a circle around me while I wait for more.

Igår kom söndags-ångesten, liksom många söndagar förr, 
men igår kändes den liksom mer.
Chattade med MM på fb, fb har den coolaste och bästa chatten ever,
coolare än bollrummet på yahho, not.
Anyway, vi låg i våra sängar på olika sidor av Kungsör.
MM frågade mig varför det är på kvällarna ångesten kommer och jag fick fram ett,
enligt mig själv, snabbt och nästintill brilliant svar.

” Därför att då ligger man själv i sin säng och känner att man kunde
vakna dagen efter till ett nytt meningsfyllt spännande liv
eller att man kunde somna bredvid en meningsfull människa men man gör varken eller!”
Då vart det djupt. Riktigt djupt, och tur var väl det.

Jag har ett jävla roligt och varierande jobb, som jag trivs på.
Jag skulle till och med kunna säga att jag älskar mitt jobb.

Jag har bekanta, kompisar, familj och vänner som jag älskar, över allt annat.

Jag känner just nu mer rädsla än längtan att somna bredvid en allt för meningsfull person.
Jag har försökt, men kom på att jag inte var där än,
och det är något jag kunde ångrat igår eller imorgon, men det är för sent.

Men, jag känner att något saknas, att jag lever mitt liv i väntan på något,
men vad vet inte ens jag svaret på!

Där för gjorde vi det idag, vi bokade vår resa.
Det enda som kan stoppa oss nu är akut sjukdom eller ännu värre, döden.
Om det stoppar oss är det meningen,
men jag dör hellre i vetskap om att jag hade en plan,
att jag var på väg någonstans, än att dö med en längtan eller saknad efter något.
Jag känner att det är en början.

Det här vart deep shit, men nångång ska det bli det också!

Bättre att ångra något man gjort, än något man inte gjort.

Eller?